Bilder=känslor

Idag har jag haft en fantastisk lektion med mina SvA-elever i åk 7. Vi har jobbat med nyhetsartiklar och i samband med det nu gått över till bilder och budskap, hur bilder påverkar oss och väcker våra känslor.

Det är extra intressant och spännande att jobba med bilder med elever som kommer från olika länder eftersom man ofta förknippar bilder utifrån sina egna kulturella referensramar, och av förklarliga själv så tänker vi därför olika kring bilder. Våra nyanlända har ju dessutom förmånen att kunna jämföra bildliga budskap och hur olika kulturer och samhällen skiljer sig åt på den punkten.

Eleverna fick dagen innan en läxa av mig att ta med en bild som de förknippar med positiva känslor och en som de förknippar med negativa känslor.

De fick koppla in sina iPads så vi kunde visa bilderna på storbild. De fick välja hur de ville presentera sina bilder:

-låta oss andra resonera kring deras bilder: Varför har hen valt just dessa? Var är bilden tagen? När är bilden tagen? Vilka känslor kan hen tänkas ha kring bilderna?

Eller:

-först presentera sina bilder och därefter låta oss andra ställa frågor och komma med synpunkter

Den här gången inledde jag med två bilder för att modella uppgiften. Jag valde två hopp-relaterade bilder:

Positiv hopp-bild (med hjärtat i halsgropen rakt ned i Medelhavet=mod=lycka)
Negativ hopp-bild (en bruten handled, ett brutet nyckelben och två brutna nyckelben i två downhill-krascher. Nästan samtidigt dessutom…)

Därefter var det elevernas tur och då händer det fantastiska, när lyssnandet, berättandet och lärandet kommer i fokus på ett väldigt fint sätt.

Vi fick se bilder från Sverige, Spanien, Filippinerna, Palestina och Afghanistan. Vi fick höra historier om gamla vänner och skolupplevelser, t ex att eleverna var så här glada för att det var sista dagen innan sommarlovet och då tog man sina böcker och rev sönder den ute på skolgården och jublade över att läraren inte längre kunde slå dem. Eller att det var negativt för att man hade kraschat i skidbacken och tvingats spendera tid på sjukhuset. Eller att man fick positiva känslor när man såg sina gamla klasskamrater och att man saknar den person som man var DÄR och som man ännu inte är HÄR. Väldigt fina tankar, reflektioner och berättelser. Djupa och respektfulla samtal.

En av mina elever valde att visa en bild från Afghanistan från senare delen av 60-talet, då Aghanistan fortfarande var ett fritt land. Den föreställde ett antal unga kvinnor som satt i vanliga kläder (kjol och blus) utanför universitetet i Kabul och den bilden gav min elev en negativ känsla just för att hen önskar att det alltid hade kunnat vara så i landet hen kommer ifrån. Ett modernt land utan förtryck med utbildade människor (kvinnor och män), modernt klädda och med ljusa framtidsutsikter. Ni hittar bilden längst ned HÄR. Min elev från Palestina kunde också känna igen sig i detta och hänvisa till sitt lands historia. Med andra ord uppstod diskussioner på flera olika nivåer, samhälleliga, kulturella och känslomässiga.

En sådan här uppgift utgår från eleverna själva och blir därför väldigt lyckad. De får också träna på de olika förmågorna och de elever som tenderar att ha lite ”scenskräck” får göra en muntlig framställning där bilderna hamnar i fokus, och inte eleven själv. Uppgiften bidrar också till att vi får lära känna varandra ännu lite bättre och därmed ökar vi respekten och förståelsen för varandra.

Vi lämnande alla lektionen med en bra känsla, och DET är viktigt.

 


Prenumerera på nya blogginlägg

Tonårstankar, och tankar om tonåringar

Jag läste ett så bra inlägg om tonåringar och hur de fungerar under denna besvärliga, känsliga, underbara, jobbiga, himlastormande, bergochdalbane-aktiga period. Trots att själva inlägget handlar om förälderns relation till sin tonåring så tänker jag att det går att applicera många bitar av detta på relationen lärare-elev under högstadietiden i skolan. Läs inlägget här:

ATT TOKÄLSKA SIN TONÅRING

Som både tonårsmamma och senardelslärare så möter jag dessa ungdomar dygnet runt, och det är både fantastiskt men såklart också svårt. Kraven vi ställer i skolan för dessa ibland vilsna själar är stora; de ska sköta studier, mat, sömn, skoltiden, träningstider, kompisrelationer mm. Såklart att tonåringen behöver mycket stöd! Tänk då också att du kommer som nyanländ tonåring och också är ensamkommande. Då blir kraven ännu större i en redan förvirrad tillvaro där språket inte räcker till och där den nya kulturen och sättet att leva på också bidrar till svårigheter och tankar och funderingar. Lägg också på en stor saknad efter familj och hemland, ett språk som man kan utan och innan, och en kultur som man känner sig som hemma i. Tänk dig att vara en förvirrad tonåring då! Därför kan jag bara titta på mina elever och känna mig både imponerad och stolt; att trots detta fixa skolarbete, sträva mot högre betyg och ha som mål att komma in på det gymnasieprogram man vill. Givetvis är förutsättningarna olika beroende på tidigare skolbakgrund och vad man för övrigt har med sig i sitt bagage, men i stort sett har mina nyanlända elever en vilja och ett driv som visar att i tonåringen finns det så mycket skills! Och detta gäller ju alla våra elever! Visst dippar de ibland, precis som alla andra, men liksom alla andra har de också en förbluffande förmåga att komma på fötter igen och kämpa vidare.

Det allra viktigaste är att vi inte tappar tron på våra tonåringar, vare sig som föräldrar eller pedagoger. De behöver vår tro, de behöver höra och uppleva att de kommer att fixa det. Ibland tar det längre tid med i slutändan har de allra allra flesta möjligheter att nå sina mål. Vi vuxna får inte tappa tron på våra tonåringar för när de titt som tätt tappar sin behöver den vår i allra högsta grad.

Och det här med att välja sina konflikter: här hemma är det ankelsockar som gäller oavsett om det är 10 plusgrader eller 30 minus. Jag och min man konstaterar; det är inte våra anklar och när vi glömmer det säger vår dotter: kom ihåg att vi väljer våra konflikter. Personligen tror jag också på att välja ja före nej, ett ökat ansvar ger större respekt och ett bättre förtroende. Såklart ska alltid vuxenförnuftet råda, men goda relationer bygger på ömsesidig respekt och då fungerar inte ett nej per automatik. Det är iallafall vad jag tror.

 

 


Prenumerera på nya blogginlägg