Med fokus på framgångsfaktorer

Skolan är flerspråkig-inte enspråkig. Skolan är mångkulturell-inte enkulturell. Det har hänt mycket på kort tid, andelen nyanlända i våra skolor har ökat väsentligt. Detta ställer nya krav på oss som arbetar inom skolan, vilket innebär att vi måste ta oss an lärandet och kunskapsförmedlandet på ett nytt sätt. Och vi har inte tid att vänta. Våra nyanlända elever behöver ett fungerande mottagande och en fungerande skolorganisation NU. Vi kan liksom inte välja bort de nyanlända eleverna eller blunda för det faktum att undervisningen måste förändras för att ge eleverna de bästa tänkbara förutsättningarna för att lyckas i skolan. Tiden är ofta knapp, språk och kunskaper ska läras in parallellt, och det ställer också nya krav på pedagogerna.

Det som ibland slår mig är att vi tenderar att fokusera på hindren istället på hur vi ska arbeta för att överbygga dem. Vi har ju liksom inget val, vilket innebär att vi måste hitta lösningar för hur skolorganisationen ska se ut. Och framför allt måste vi hjälpas åt. De nyanlända eleverna är allas angelägenhet!

Skokverket har sammanfattat framgångsfaktorerna på ett mycket bra sätt: Framgångsfaktorer nyanlända elevers skolgång.

Våra nyanlända elever ger oss nya utmaningar som vi måste anta. För visst är det väl så att vi vill att alla elever ska lyckas? Det ställer höga krav både på organisation och pedagoger.

Jag har visat den här bilden förut, men jag tycker att den sammanfattar behovet av samverkan kring våra nyanlända på det individuella planet på ett mycket bra sätt:

Framgångsfaktorer

Och här är de framgångsfaktorer som är betydelsefulla organisatoriskt:

Framgångsfaktorer organisatoriskt

Jag tänker också att eftersom jag är SvA-lärare så kanske allt detta känns enklare för mig än för många andra ämneslärare. Jag har arbetat upp en vana att kommunicera med mina elever och förvissar mig om att de förstår både praktiskt bitar och ämnesinnehåll per automatik. Vi arbetar ofta i mindre grupp vilket gör att eleverna kanske känner sig tryggare. Men jag tänker att mina SvA-lektioner, SPIF-lektioner och läxstödet efter skoltid är en bråkdel av den tid eleverna är i skolan, och att vi alla behöver utveckla kompetensen att bemöta eleven i klassrummet. Hur kan vi göra det? Jag tror att vi måste börja:

-Be varandra om hjälp. Våga uttrycka att det här är svårt för mig, har du något tips?

-Samarbeta över ämnesgränserna. Planera och bedöma elevarbeten mellan de olika ämnena t ex SO-SvA, HKK-SvA, idrott-SvA etc. Det finns så många möjligheter och det optimerar tiden väsentligt.

-Förbättra kommunikationen, mellan olika ämneslärare, mellan studiehandledare och ämneslärare, mellan SvA-lärare och ämneslärare.

-Ta reda på vad eleverna kan sedan tidigare och verkligen visa ett intresse och ta tillvara på detta. Se bortom språket.

-Öka flexibiliteten.

-Göra klassrumsobservationer för att få tips och idéer från varandra.

-Arbeta med att förbättra mottagandet för den nyanlända eleven. Tänka att övertydlighet snarare är en regel än ett undantag. Är språket nytt behöver man höra instruktioner och information om och om igen!

-Arbeta för ett öppet klassrumsklimat där samtalet ligger som grund i undervisningen och där man vågar fråga (och säga fel).

-Förklara det svenska skolsystemet och det svenska betygssystemet ingående dör den nyanlände eleven och dennes vårdnadshavare.

-Se till att pedagogerna får de typ av fortbildning som är nödvändig för att utveckla och förbättra det språk-och kunskapsutvecklande arbetssättet. Ett arbetssätt som gynnar samtliga elever.

Elevens lärande är i fokus på skolan, och olika elever behöver olika typer av anpassningar, det är inget nytt. Men nyanlända elever ställer nya typer av krav på oss och vi måste tillsammans ombesörja för att utbildningen blir så optimal för dem som möjligt. Det är varje lärares ansvar.

Lika men olika
Lika men olika

Prenumerera på nya blogginlägg

Mina elever formar mig som lärare

Om bara några veckor går mina handledarelever och mina SvA-elever ut åk 9. Då har vi stötts och blötts i två och tre år, det har för det mesta varit fantastiska arbetsdagar vi har haft tillsammans och såklart också jobbiga. För så är det i skolan. Det var inte för att det var ett lätt jobb som jag blev lärare, det var för att det är en utmaning. Och utan mina elever, som jag har mött i princip dagligen under nästan 20 års tid, så hade jag inte varit den lärare jag är idag. För det är mina elever och deras olika behov som har format mig som lärare. Det är en fin insikt faktiskt, att mötet med andra människor bidrar till att man blir den man blir både professionellt och privat.

Min utgångspunkt som lärare är att jag vill se och uppleva mina elever lyckas, i stort och i smått. Och inom SvA-ämnet blir det så väldigt tydligt hur elevernas olika behov styr val av metod och val av innehåll, vikten av att individualisera på gruppnivå. Vissa elever har bott i Sverige en månad och vissa i sex år, självklart skiljer sig behovet av språklig stöttning. Vissa elever har gått i skolan i många år i sina hemland och andra inte alls och detta kräver också olika typer av metoder. Och eftersom mina elever kommer från en mängd olika kulturer och skolkulturer så behöver jag även kunna utgå från och ta hänsyn till deras erfarenheter och skilda infallsvinklar när vi går in i de olika arbetsområdena. Dock är det mycket viktigt att tänka på att målet är detsamma men att vägarna mot målet måste få skilja sig åt, just därför att våra elever skiljer sig åt.

Detta gäller förstås alla skolans ämnen och det är väl det som är finessen med att vara lärare, att man också är en kameleont och en bläckfisk dvs flexibel och mångarmad. Elevernas behov styr, med fokus på kunskapskraven i respektive ämne.

Vad gäller min lärarroll så får jag nya insikter och aha-upplevelser dagligen, jag lär mig saker hela tiden. Och det är det dynamiska som tilltalar mig, att se att mina elever utvecklas och känna att jag själv utvecklas. Det är ett svårt jobb och självklart finns det dagar då man känner sig mindre lyckad, men de dagarna är minst lika viktiga som de andra-utan misstag och omtag sker sällan utveckling. Det är ju faktiskt det jag tränar mina elever i dagligen, utan de där ”felen” så är det svårare att nå fram till ”rätten”. Därför måste man också våga misslyckas i sin lärarroll, att våga chansa.

Arbetet med mina SvA-elever har gjort mig rik; jag har fått fantastiska insikter och lärdomar. De har lärt mig så mycket om deras olika språk (i åk 9 kan vi tio språk tillsammans), om kulturella likheter och skillnader, om seder och vanor, om att växa upp i olika miljöer, om känslan att möta ett helt nytt land med en annan kultur och ett nytt språk. De har berättat om hur det är att fly och skapa ett nytt liv i en främmande omgivning, om hur det är att åka hiss för första gången och att som tonåring lära sig att leva ensam och klara sig ganska mycket på egen hand. De har gett mig massor av insikter om ”skills” som inte alltid kanske är skolrelaterade, men fullkomligt nödvändiga för att klara sig. Skills som gör var och en av dem unika och som faktiskt inte är alla tonåringar förunnade. Jag påminner dem ofta om just detta, för i en svensk skola där man ofta snubblar på språket och där språket ju är i fokus i alla ämnen så är det faktiskt lätt att känna sig sämre än andra om man har ett annat modersmål. Men mina elever är oerhört rika, och det som mina SvA-elever i åk 9 på Östbergsskolan har lärt mig kommer jag att bära vidare i min lärarprofession. Tack för allt ni har lärt mig och tack för att ni har format mig!


Prenumerera på nya blogginlägg

Alla dessa verbformer och en komplicerad tanke

Idag har vi arbetat med verbets former under min SvA-lektion med åk 9. Alltså, det här med svenskans verbsystem är en synnerligen komplicerad historia och en av de delar i språket som oftast blir det allra svåraste för våra andraspråkselever. I samband med att vi djupdyker i grammatiska delar (och även annars också såklart) så jämför vi med hur den svenska grammatiken skiljer sig från elevernas modersmål. Och vad gäller verbformer så skiljer sig olika språk VÄSENTLIGT. Flera av er har säkert läst ett modernt språk och böjt verb i franska eller spanska och såklart också i engelska, och vet att det krävs en hel del träning. När ska man använda vilken form och varför?

Idag handlade diskussionen om bl a skillnaden mellan preteritum och perfekt och om när och hur vi i i svenskan använder pluskvamperfekt. Vi skriver meningar tillsammans och tittar ingående på olika grammatiska företeelser (placering av negation, hjälpverb, det faktum att både ”och” och ”att” ofta uttalas ”å”, varför infinitiv-formen inte säger något om tid och hur ”i morse” kan uttrycker dåtid när ”i morse” faktiskt är idag).

Vi diskuterar många exempel och tittar på stavning kopplat till uttal. Rätt som det är säger en av mina elever:

”Jessica, det här är som att se Messi spela fotboll på TV. Det ser så enkelt ut, men när man ska göra samma sak på egen hand så är det mycket svårare. När du berättar om grammatiken och när vi diskuterar så känns det så enkelt men när jag ska försöka själv så är det så svårt”.

Eleven sammanfattar med hjälp av en liknelse språkinlärning så fint, det tar tid och krävs övning. Med stöttning och explicit undervisning blir det så mycket enklare, men det är genom att våga pröva det nya språket och våga göra fel-både innanför och utanför klassrummets väggar-som språket utvecklas.

Å andra sidan så var det ju det här med liknelsen. Min elev uttryckte en relativt kognitivt avancerad tanke med hjälp av en liknelse på svenska vilket visar hur långt eleven redan har kommit i sin språkutveckling, vilket är mycket viktig att synliggöra för eleven. Språket har så många dimensioner och jag älskar mitt jobb.


Prenumerera på nya blogginlägg

Effektivt textarbete=effektiv språkutveckling

Att arbeta med FBK-elever är fantastiskt roligt och såklart också utmanande. FBK-gruppen består av ett antal elever som av förklarliga skäl kommit olika långt i sin språkutveckling beroende av olika faktorer. Eftersom samtliga elever i gruppen är nyanlända och eftersom samtliga har ett annat modersmål så skiljer den sig självklart från skolans övriga klasser. Därmed inte sagt att lektionsinnehållet behöver skilja sig så nämnvärt från annan undervisning. För egentligen behöver ju alla elever en språk-och kunskapsutvecklande undervisning. Den största skillnaden är att eleverna i FBK-gruppen i dagsläget inte kan så många ord på svenska ännu. Däremot har de någonting annat som många andra elever inte har: ett annat språk, och den resursen måste vi utnyttja.

Jag har tidigare skrivit i bloggen om vikten av att jobba med bildserier och den här gången ska vi jobba med en bildserie igen, med syftet att öva återberättande text och preteritumformen av verb för att bygga upp kunskaper inför ett kommande sagoarbete. I det här fallet gjorde jag så här:

-Jag valde en bildserie att arbeta med gemensamt

-Eleverna fick börja med att klippa ut bilderna och lägga dem i rätt ordning

-Vi samlade ord på tavlan (personer, djur, saker, natur, färger, känslor etc)

-Gemensamt skrivande: eleverna och jag skapar berättelsen tillsammans, både eleverna och jag skriver. När vi gör detta blir det många diskussioner kring ord och grammatik och samtliga elever bidrar till berättelsen. Här läggs en viktig grund för förståelsen av texten.

Rocky och rutschkanan
Rocky och rutschkanan

Ovanstående tar ungefär en lektion (ca 70 minuter). I det kollektiva lärandet är det viktigt att vi väntar in varandra och hjälper varandra med språket.

Kommande lektion förberedde jag genom att kopiera upp den gemensamma berättelsen. Sedan fick eleverna:

-Översätta berättelsen till sitt språk

-Läsa texten högt för mig på sitt språk

-Stryka under samtliga verb i preteritumform i den svenska texten

Somaliska
Somaliska
Arabiska
Arabiska
Persiska
Persiska

Detta är ett mycket bra sätt att befästa språket på och eleverna får ett bra sammanhang och tydliga referensramar. Genom att ta hjälp av studiehandledarna får jag också veta om de har lyckats översätta texten korrekt innehållsmässigt, för om de har det då har de också förstått den svenska texten. Dessutom är det mycket bra för mig som lärare att veta huruvida eleverna behärskar meningsbyggnad och stavning på sitt modersmål eftersom språkförmågan på modersmål kan säga ganska mycket om att befästa ett nytt språk. Sedan är det ju också så att eleverna, enligt kursplanen för svenska som andraspråk, ska kunna jämföra sitt modersmål med svenska språket och då är den här övningen jättebra!

Utifrån det faktum att vi nu har en återberättande text på svenska som samtliga elever förstår helt och hållet så finns det många vägar man kan ta, t ex:

-jobba med de olika verbformerna

-utveckla texten med hjälp av gestaltningar

-jobba med textbindning

-skriva frågor till texten (på, mellan och bortom raderna)

-skriva om texten i presensform

-arbeta med uttal och stavning (t ex kort och lång vokal)

Målet är att eleverna så småningom ska kunna skriva en saga på egen hand, och att de vid det läget är så bekanta med formen att de faktiskt klarar det.

Detta är ett exempel på lektioner där det språk-och kunskapsutvecklande arbetssättet står i fokus och där grammatiken blir funktionell, grammatiken finns i ett sammanhang. För genom att den gör det kan eleverna ställa adekvata frågor som t ex:

-Varför stavas ”hade” bara med ett ”d”?

-Varför säger man att ”Samir bodde i SIN lastbil”?

-Hur använder man ”ska” och ”skulle”?

-Varför säger man ”ska gå”?

Och när dessa frågor kommer, då vet jag att jag har lyckats med mitt lektionsinnehåll. För det är egentligen frågorna jag vill åt, det är nyfikenheten och vetgirigheten och viljan att förstå som leder språkutvecklingen framåt.

Ps: just ja, en sak till som är så bra med att lyfta in modersmålet i undervisningen är att eleverna får vara experterna!

 


Prenumerera på nya blogginlägg

Demokratins kärna och skolans uppdrag

Idag har jag haft förmånen att få välkomna ett antal nyanlända elever till mina ordinarie SvA-grupper i åk 8. Det är spännande att se vad som händer i mina grupper när det kommer nya elever som av förklarliga skäl inte har kommit så långt i sin språkutveckling. I åk 8 har jag därför elever som har bott i Sverige från 9 månader till 8 år. Det innebär att jag måste individanpassa min undervisning i mycket hög grad, och att individanpassa innebär i mitt klassrum att innehållet är detsamma för eleverna men språknivån och den språkliga stöttningen skiljer sig givetvis märkbart. Det som också händer i mitt klassrum när vi välkomnar nya elever är att de som har varit i Sverige längre inser vad som har hänt med deras egen språkutveckling över tid, att de visar stor förståelse för de nya (de har befunnit sig i samma situation själva) och att det kollektiva lärandet i gruppen hamnar i fokus i högre grad. Det är med andra ord mycket utvecklande för oss alla med dessa nya elever.

Vi kommer att arbeta med argumenterande text under ett antal veckor eftersom texttypen är tacksam att jobba med då de flesta elever tilltalas av dem. Det är också spännande och viktigt att jobba med dessa texttyper som på grund av sitt innehåll verkligen sätter fingret på vad det innebär att leva i en demokrati och vikten av att kunna (och få) uttrycka sina åsikter. För åsikter, det har mina elever, de har bara inte fått möjlighet att uttrycka dem alla gånger.

Jag använder sällan läromedel men jag har precis upptäckt läromedelsserien Svenska direkt, som nu också har en studiebok för elever som läser svenska som andraspråk:

Svenska direkt, SvA, åk 8
Svenska direkt, SvA, åk 8

Det är inte så mycket som skiljer böckerna i svenska och SvA åt, men något som är väldigt bra är att varje kapitel inleds med nyckelord och begrepp inför kommande arbetsområde. I det här fallet är det ord som dessa:

Nyckelord och begrepp

Nyckelord och begrepp
Nyckelord och begrepp

Utöver dessa ord behöver vi förstås också komplettera med ytterligare ord och begrepp som är vanligt förekommande och därmed viktiga att kunna i argumenterande texter:

Ord-och begreppslista argumenterande text

Egentligen är det ju dessa ord-och begrepp som är de allra viktigaste och faktiskt ofta de som blir de allra svåraste för våra nyanlända att bemästra. Varför? Bland annat för att de kan vara tämligen kulturspecifika och framför allt just för att texttypen är alldeles ny för de flesta nyanlända. Att skriva utifrån en demokratisk tanke dvs utifrån det fria ordet är ovant för många. Därför måste vi träna olika texttyper om och om igen, genom att göra på olika sätt: läsa tillsammans, läsa individuellt, samtala och diskutera, skriva gemensamt och skriva individuellt. Vi måste söka nyckelord i texter, träna på att säga dem och uttala dem, träna på att använda dem i olika sammanhang.

Den pedagogiska planeringen med tillhörande kunskapskraven kan se ut så här:

Planering- Att påverka med ord

En sådan planering är till för mig som lärare för att förvissa mig om jag prövar rätt kunskapsskrav. Jag planerar alltid från höger till vänster dvs jag börjar med kunskapskraven, fortsätter sedan med centralt innehåll, mål/förmågor, syftesdelen och slutligen övergripande mål och riktlinjer. Det är ju i första hand kunskapskraven jag vill åt och jag upplever det naturligt att därför börja i den änden.

Vad gäller presentation av aktuella kunskapskrav för eleverna så bryter jag ned dem till en rimlig nivå med fokus på att eleverna ska förstå vad de kommer att prövas i under arbetets gång. Detta är förstås mycket viktigt eftersom det är svårt att jobba utan att ha målet klart för sig. När det gäller de olika texttyperna i SvA brukar jag hämta inspiration ur Fixa texten eftersom dessa läromedel innehåller matriser är skrivna på en rimlig nivå. I det formativa arbetet är det såklart viktigt att återkomma till kunskapskraven om och om igen samt exemplifiera och förtydliga. Ju mer arbete jag lägger på detta initialt desto lättare är det för eleverna att förstå och tillägna sig innehållet i kunskapskraven över tid, teoretiskt och praktiskt.

Att behärska argumenterande text på det nya språket är en nödvändighet, att inviga eleverna i ordets makt är ett absolut måste-i sann demokratisk anda.

Fixa texten
Fixa texten

 

 


Prenumerera på nya blogginlägg

Spännande uppdrag!

För ett par veckor sedan blev jag kontaktad av en koordinator från RUN (regionalt utvecklingsnätverk). Utvecklingsnätverket består av kommunerna från Jämtlands län, Västernorrland och Hälsingland samt Specialpedagogiska skolmyndigheten och lärarutbildningen. Jag fick då en förfrågan om att representera Östersunds kommun gällande nyanlända elever och deras skolgång, att finnas med i en referensgrupp för nyanlända på regional nivå.

Så jag åkte till Sundsvall förra tisdagen för att träffa kollegor för en första träff med fokus på vilka typer av utbildningssatsningar vi i kommunerna behöver för att optimera arbetet med våra nyanlända elever. I gruppen finns representanter från Nordmaling, Söderhamn, Bräcke och Östersund ledd av verksamhetsledare Monika Karlsson  och koordinator Ulrika Auno.

I våra olika kommuner har vi ju redan olika typer av utbildningsinsatser som riktar sig mot arbetet med våra nyanlända elever och detsamma gäller ju staten där Skolverket står för en rad olika utbildningspaket. Tanken med vår referensgrupp är att vi ska komma med idéer som kan komplettera andra insatser från just kommuner och stat, att arbeta fram en palett med utbildningsinsatser där du som pedagog/rektor/verksamhetsledare/studiehandledare/modersmålspedagog etc har möjlighet att välja utbildningar, kortare eller längre, som passar just DIG. Självklart har vi olika behov utifrån våra olika roller och därför är det viktigt att utbildningsutbudet blir brett. Målet är ju såklart att vi alla ska utveckla våra kompetenser gällande arbetet med våra nyanlända elever, så att de utbildning de erbjuds i svensk skola blir den allra bästa för dem. Och för att utbildningen ska bli så bra som möjligt så måste vi utbilda oss.

Vi fick därför sitta under en dag och resonera och diskutera vilka typer av satsningar som vi ser som nödvändiga i våra kommuner utifrån våra nyanlända elevers behov. Givetvis skiljer sig många olika delar åt mellan våra olika kommuner, beroende på en massa olika faktorer, men vi var faktiskt relativt överens om vad som vi tycker att RUN bör fokusera på och vilken utformning av utbildning som kan tänkas bli mest lyckad. Utifrån det faktum att kommunernas skolor ska nappa på utbudet, att det ska kännas aktuellt att avsätta tid till detta och att det på ett konkret och tydligt sätt ska kunna gynna både pedagoger och elever inom rimlig tid.

De flesta behöver göra en djupdykning i ämnet nyanlända elever, men beroende på vilken roll man har så skiftar givetvis behovet: att dyka en bit ner, eller dyka djupare. Tillsammans med staten och kommunerna så kommer förhoppningsvis paletten bli tämligen komplett med det RUN kan bidra med.

Det är alltid spännande att få förmånen att deltaga i sådana här grupper. Dels för att det är intressant att dryfta och diskutera sina tankar och idéer med andra inom samma område, men också för att det är så utvecklande att träffas utifrån sina olika kommuner, arbetsplatser och yrkesområden och dela med sig av erfarenheter och uppfattningar. Det är en mycket bra idé att samla ”skolfolk” på det här sättet, tycker jag, eftersom vi kan lära så mycket av varandra. Jag upplevde detsamma under perioden då Östbergsskolan var utprövningsskola för Skolverkets kartläggningsmaterial för nyanlända, vi har mycket att lära av varandra i detta avlånga land.

 

 

 


Prenumerera på nya blogginlägg

Att anta utmaningen

När jag funderar över framgångsfaktorer i mitt klassrum handlar mina tankar ofta om mina elevers egenskaper och deras inbyggda kapacitet gällande det faktum att de alltid antar utmaningar. Jag tror många lärare kan känna igen sig i hur det känns att starta upp nya arbetsområden i de olika ämnena. Teoretiskt känns planeringen klockren och utförandet lyckat men när detta sedan ska omsättas i praktiken så är det ju alltid oerhört svårt att veta hur resultatet verkligen kommer att bli. Många gånger håller jag andan i samband med starten av det nya arbetsområdet speciellt när det exempelvis gäller en ny genre.

Under våren har vi exempelvis ägnat oss åt novell-genren i åk 9, en svår genre för SvA-elever eftersom novellens typiska drag exempelvis skiljer sig från en återberättande text/berättelse på flera punkter. Här är det viktigt att jag som SvA-lärare är medveten om elevens skrivvana sedan skoltiden i hemlandet samt gärna också har ett hum om hemlandets skrivtraditioner därför att i många många länder är skrivtraditionerna väsensskilda från den svenska. I t ex Somalia skriver man i regel inga längre texter, utan det man skriver är korta svar på lärarens frågor. Däremot är den muntliga traditionen stark och poesi är ett viktigt kulturellt inslag. Tänk er att komma till ett nytt land, med en ny kultur och ett nytt språk och skriva texttyper som man aldrig förr skrivit-inte ens på sitt modersmål. Om man dessutom aldrig har läst en novell på sitt modersmål så blir det extra svårt att relatera till just den texttypen. För mig som lärare handlar det då om att förmedla både novellens uppbyggnad från grunden, låta eleverna arbeta med mängder av exempeltexter, skriva i etapper för att få in novellens olika delar och samtidigt jobba hårt med textstrukturer, innehåll och grammatik. Det är ett hårt arbete, både för mig och mina elever.

Det som dock alltid slår mig när vi närmar oss slutet av de olika arbetsområdena är att det, nästan till 100% med diverse flexibla lösningar och justeringar, är att eleverna lyckas med uppgifterna. En mycket viktig egenskap som gör att det går vägen är just elevernas förmåga att anta utmaningen. De räds sällan det nya och framför allt, de utgår aldrig från att det inte kommer att gå vägen. De vågar lämna komfortzonen och hoppa ner i gropen. De gör det med förvissningen om att det kommer att gå vägen, tillsammans med mitt stöd, sina kamraters stöd och med sin inbyggda förmåga-att våga och framför allt, att våga misslyckas.

Mitt jobb som lärare är att skapa en arbetsmiljö för eleverna där:

-man frågar

-man diskuterar

-det finns en stor öppenhet

-man respekterar varandra

-man lyssnar på varandra

-relationerna är goda

-det är rätt att göra fel

-man lär sig av sina misstag

-man delar med sig

Det är jag som lärare som väljer vilket klassrumsklimat jag vill ha utifrån vad det är jag vill uppnå med min undervisning, och jag vill att mina elever ska lyckas, att ansträngning ger färdighet, att undervisningen är lustfylld och att vi tar oss igenom svårigheter tillsammans.

Men det är ett hårt jobb. Och en stor utmaning, även för mig som lärare. Och ju mer jag tänker på det, desto mer inser jag, att som lärare i dagens skola så måste du också våga anta utmaningarna. För de är många, både på det pedagogiska och det sociala planet. Jag tänker att det är en mycket viktig insikt, därför genom att anta alla dessa utmaningar som lärare så är det lättare att förstå eleverna. På så sätt innehåller skoldagen samma uppdrag för både lärare och elev, att anta utmaningen-hoppa ner i gropen, ta oss upp genom att överbrygga svårigheter och hinder. Inse att genom att göra detta så finner vi nya kunskaper och aha-upplevelser som är otroligt användbara nästa dag-när det väntar nya utmaningar.

Att vara lärare är att våga anta utmaningen.

Hur det gick med novellerna? Mina elever, med sju olika modersmål, skrev sju fantastiska noveller med sju olika innehåll beroende på nationalitet, kulturella referensramar, uppfinningsrikedom och språkförmåga.

För att de antog utmaningen.

 

 


Prenumerera på nya blogginlägg