Sommarlovstankar och ett litet boktips

I fredags var det examensdags för våra fina elever på Östbergsskolan. Mina andraspråkselever i åk 9 gjorde alltså sin sista dag i grundskolan. Nu bär det av mot nya äventyr; sommarlov, sommarjobb och gymnasieutbildningar. Jag vill tacka mina nior för allt roligt vi har haft och för de lärorika åren, vi har lärt varandra oerhört mycket och som mina första senaredelselever så kommer ni alltid ha en speciell plats i mitt hjärta!

Jag har funderat en hel del över det här med sommarlovet i Sverige och det faktum att det är så långt. För många elever fungerar det säkert utmärkt att vara ledig alla dessa veckor och dagarna fylls med alla möjliga aktiviteter. Men för många elever kan sommarlovet bli väldigt långt, speciellt för flera av våra nyanlända. Många har inte sina familjer här, de som har sin familj här kanske inte känner så många än, många har en ekonomisk situation som gör att man blir begränsad i sitt görande och framför allt: för många är skolan det allra viktigaste sociala sammanhanget som eleven är i. Man har sin roll i en klass där det finns klasskamrater, trygga vuxna, lektioner och andra aktiviteter. Man har stora möjligheter att umgås med sina vänner genom att arbeta tillsammans på lektioner och hänga med varandra på raster och på bussen hem. Visst finns det sommarjobb och sommarskola, men skolan är en stor trygghet och många av mina elever tycker inte om lov och ledighet, just för att de behöver vardagen extra mycket. Kanske skulle vi ha ett annat terminssystem i Sverige, som gjorde att just sommarlovet blev lite kortare? Ett långt sommarlov fungerar för många elever och familjer, men långt ifrån alla.

Så här i sommartider bör man kanske vila sitt lärarhuvud från arbetsrelaterad litteratur, men om man ändå känner att man vill förkovra sig lite så vill jag rekommendera den här boken:

Att följa lärande-formativ bedömning i praktiken, av Dylan William
Att följa lärande-formativ bedömning i praktiken, av Dylan William

Den är skriven av Dylan William, fil.dr, lärare och konsult, som arbetar med lärare i Nordamerika. Boken innehåller dels praktiska tips om sådant vi lärare kan göra i klassrummet för att utveckla vår undervisning och dels vill Dylan William bevisa att förändringarna man gör faktiskt leder till förbättrade resultat.

Boken har gett mig en massa aha-upplevelser och tankar både gällande min egen undervisning, men också gällande undervisning i de andra skolämnena. För att kunna möta våra nyanlända elever måste vi våga förändra vår undervisning, och den här boken kan verkligen bidra till det! Dessutom är den lättläst, vilket kanske inte är så dumt så här i sommartider.


Prenumerera på nya blogginlägg

Betyg och självkänsla

Så var det betygstider igen, och ja, jag vet att det är många som tar upp betygssättning och nyanlända, och nu tänker även jag sälla mig till den skaran. Varför? Därför att betygssättning är komplicerat för våra nyanlända-på många sätt.

Min tjänst som SvA-lärare på Östbergsskolan innefattar olika uppdrag utöver undervisning. Bl a är jag synnerligen delaktig i samtalen kring och med de nyanlända. Dels för att jag träffar dessa elever frekvent under skolveckan, dels för jag är handledare åt en stor del av dem och dels för att jag kan fungera som en brygga mellan elev och ämneslärare tillsammans med studiehandledare.

Ett antal av våra nyanlända har varit i Sverige relativt kort tid och har med andra ord inte kunnat bedömas efter så många kunskapskrav i de olika ämnen. En ämneslärare kan förstå att en elev kan otroligt mycket i ett ämne, men ändå inte ha möjlighet att betygssätta efter tillägnade kunskaper eftersom kunskapskraven i Lgr-11 är specifika. Inte nog med det: det är också en hel vetenskap att förstå vår betygssättning och våra betygssteg, och kunskapskraven innehåller ett språk som är svårt att tillägna sig.

Hur ska man då förklara betyget D i matematik för en elev som var kursetta i sitt hemland? Ja, det är inte så enkelt, men helt nödvändigt. Har man haft höga betyg i sitt hemland så kan det vara extra svårt att acceptera att man i Sverige initialt hamnar på en lägre nivå. Där kommer det här med självkänsla in, för vi måste visa eleven att dennes kunskaper räknas och är viktiga. Att vi kan bygga vidare på det eleven kan och framför allt uppmärksamma att den kan! Skolan måste hitta verktyg och arbetssätt som fångar upp elevernas tidigare kunskaper och förmågor, och det måste gå ganska fort! Det är ju inte det svenska språket vi bedömer i matematik utan  andra förmågor. Jag tänker att vi måste:

-göra en bra kartläggning i samtliga skolämnen

-hitta sätt som tydliggör kunskapskrav och förmågor för våra elever t ex arbete med avidentifierade elevarbeten på alla betygsnivåer (se t ex exempel på gamla nationella prov)

-uppmärksamma och värdesätt tidigare kunskaper och erfarenheter

-hitta arbetssätt som effektiviserar inhämtandet av kunskaper i ett nytt land

-koppla lektionsmål till förmågor och kunskapskrav, återkom till dessa helst varje lektion

-synliggöra lärandet och visa på progression

-tydliggöra betygssystemet för vårdnadshavare

-ha kontinuerlig kontakt med vårdnadshavare

-samarbeta över ämnesgränser för att fånga upp olika typer av kunskaper i olika sammanhang (t ex låta en SO-lärare ta del av en elevs faktatext om Afghanistan skriven på SvA-lektioner)

-samarbeta med studiehandledare och modersmålslärare för att fånga upp kunskaper och förmågor

Skolan har mycket att vinna på att kartlägga, fånga upp kunskaper och tydliggöra mål. Eleverna måste få känna att de kan även om de ännu inte tillägnat sig språket till fullo och det är skolans uppgift att möta eleven på rätt sätt.

En skola för alla, vet ni.

image

 


Prenumerera på nya blogginlägg

Kunskapande är som att lära sig simma

Att lära sig simma är svårt. Det kan flera av våra elever intyga, både nyanlända och elever med svenska som modersmål. Fråga mig t ex: jag gick en crawlkurs för vuxna i höstas och då gällde det enbart ett nytt simsätt. De som har lärt sig simma vet att det ligger timtals med timmar av träning bakom, det tar tid och det kräver ansträngning. Men det är ett lärande för livet.

När vi pratar ansträngning och framsteg i klassrummet tycker jag att jämförelsen med simningen är ganska målande. För att befästa något så krävs det ansträngning och träning. Lärande är en process, men ju mer vi lär oss desto lättare är det för oss att omsätta våra tillägnade kunskaper i nya utmaningar. Simning kräver mycket stöttning från början. Kanske behöver simläraren vara bredvid hela tiden initialt, kanske behöver man simdynor eller simfenor. Detsamma gäller för våra nyanlända i klassrummet. Från början måste vi jobba oerhört konkret och använda oss av arbetsmetoder som är effektiva och gynnar språkinlärningen optimalt. Eleverna behöver mest troligt också studiehandledning under en stor del av skolveckans timmar. Men med tiden kan vi ta bort delar av stödet. Förhoppningsvis har vi tränat eleverna i att använda studietekniker, inlärningsstrategier och ett öga för genrer eller ämnesspråk som gör att eleven mer och mer klarar att stå på egna ben. Förhoppningsvis har vi också lyckats med att få eleverna att inse att ansträngning lönar sig. Visst, man faller ner i gropen (The learning pit) ibland, men med hjälp ansträngning så tar man sig upp. Allting går, ingenting är hopplöst. Detsamma gäller med simning, det känns kanske hopplöst och jättesvårt initialt, men med rätt stöd och rätt metoder så klarar man av att simma 200 meter (varav minst 50 meter på rygg). Kunskapande är svårt och det tar tid, speciellt när man har ett annat modersmål och tiden är knapp. Men om vi kan få våra elever att förstå att lärandet i klassrummet är som en sorts simträning så kan vi också få dem att förstå att ansträngning lönar sig-i alla ämnen.

Hur det gick med crawlkursen? Jo, jag lärde mig crawla, men det ligger timtals med träning bakom och nog föll jag ner i gropen både en och två och tre gånger….


Prenumerera på nya blogginlägg